...och se´n det här med religion

I helgen bevistade jag ett jubileum i den frikyrkoförsamling jag för drygt ett halvt sekel sedan växte upp i. Det gav mig nu impulsen att vid 68 års ålder börja undersöka om min nuvarande (och i stort sett livslånga) syn på religion överensstämmer med någon lära.

Jag umgås gärna med människor ur alla läger, och uppfattar de flesta som bra och rejäla (i allmänhet mycket bättre än jag själv) oavsett religiös/ickereligiös bakgrund, ras, socioekonomisk ställning etc. Jag störs dock inte så lite av att just skillnader i religiös bakgrund och tillhörighet har förmågan att skilja grupper av människor åt och ofta utnyttjas av makthavare (och makttagare) i krisstituationer. Och trots detta faktum och trots att många människors liv i högsta grad präglas av deras religiösa övertygelse är det sällan någonting man vågar (?)samtala om på exempelvis jobbet. Desto viktigare att försöka hitta en icke provocerande minsta gemensamma nämnare att utgå från.

Gissningsvis fick jag i skolan lära mig någonting om John Stuart Mill, men det var på den tiden kristendomsundervisning stod på schemat och skoldagen började med morgonbön. Därför har det dröjt till denna dag innan jag i Wikipedia fick syn på följande sammanfattning av John Stuart Mills uppfattning om religion och religiositet:

Sina religiösa åsikter utvecklade Mill först i de tre essäerna "Naturen", "Religionens nytta" (1850-58) och "Teismen" (1868-70), som året efter hans död utgavs av hans styvdotter. Till lika förvåning för anhängare och för motståndare visade sig i dem den radikale fritänkaren inte bara betrakta religionen som ett viktigt kulturproblem, utan också anse den psykologiskt och socialt nödvändig.

I den första avhandlingen kommer han fram till att man inte alls kan uppställa naturen som en förebild för människan eller råda henne att endast följa sin natur, sådan den är henne given. Naturen tar ingen hänsyn till mänsklig lycka eller olycka, och all mänsklig utveckling består i en kamp mot naturen, en strävan att göra denna oss underdånig. Mill är därför inte alls villig att sluta sig till dem som vill ersätta de gamla religionerna med naturdyrkan.

I skriften om teismen kritiserar han bevisen för Guds tillvaro / ? ska väl vara närvaro eller existen- min kommentar/. Intet hittills framställt sådant bevis synes honom bindande. Men å andra sidan anser han ateismen lika omöjlig att bevisa. Han ansluter sig till Comtes lära om de tre stadierna, men gör gällande att även på det positiva stadiet står många olösta spörsmål kvar, som det måste stå fritt att besvara genom tro, bara man inte på detta sätt kommer i strid med erfarenheten. Men det gör man inte genom tron på en personlig Gud. Intet hindrar att man tänker sig denne som god och allvetande. Men är han det kan han inte vara allsmäktig. Det visar lidandet, brotten och orättvisorna i världen. Hans makt måste vara begränsad av något, och sannolikast synes det Mill, att detta är den materia, varav världen är skapad.

Denne Gud med begränsad makt behöver vår hjälp för att steg för steg göra världen bättre. Det är idealistens högsta lycka att i denna strävan veta sig vara Guds medarbetare.

I avhandlingen om religionens nytta framhåller Mill att det mänskliga livet, trots alla framsteg, är så fattigt och vårt vetande så begränsat, att vi nödvändigt behöver med fantasin bygga upp åt oss ett ideal att tro på och leva för. Den tjänsten har de positiva religionerna gjort mänskligheten och i stort sett gör de den fortfarande. Uppgiften kunde också enligt Mills åsikt fyllas av tron på mänsklighetens oändliga utveckling. Men han underkänner på intet sätt kristendomens värde och utvecklar särskilt betydelsen av det rena människoideal, som de troende har i Kristus.

I jakten på en själsfrände vad gäller syn på och betydelse av religion har Mill gett mig en aha-upplevelse, även om jag känner mig tveksam till innehållet i avhandlingen om religionens nytta.

Men det är bara att leta vidare.